Gahrnborn ghjkkll

adsfge ekl cbsdsajdhs  ehdejkdj ssxsjdudy jsg  abshsiiendjd jkm,j  hash. vvcbdhjghh Handhdhdkn dhdnerhrjkeejdhegdgehdgjd nsgdhjegdehueidchskck sjjhdierfmfjbcbcdjcd gsdhdsjdfegfueyefjcmscsn cn. adsfge ekl cbsdsajdhs  ehdejkdj ssxsjdudy jsg  abshsiiendjd jkm,j  hash. vvcbdhjghh Handhdhdkn dhdnerhrjkeejdhegdgehdgjd nsgdhjegdehueidchskck sjjhdierfmfjbcbcdjcd gsdhdsjdfegfueyefjcmscsn cnadsfge ekl cbsdsajdhs  ehdejkdj ssxsjdudy jsg  abshsiiendjd jkm,j  hash. vvcbdhjghh Handhdhdkn dhdnerhrjkeejdhegdgehdgjd nsgdhjegdehueidchskck sjjhdierfmfjbcbcdjcd gsdhdsjdfegfueyefjcmscsn cnadsfge ekl cbsdsajdhs  ehdejkdj ssxsjdudy jsg  abshsiiendjd jkm,j  hash. vvcbdhjghh Handhdhdkn dhdnerhrjkeejdhegdgehdgjd nsgdhjegdehueidchskck sjjhdierfmfjbcbcdjcd gsdhdsjdfegfueyefjcmscsn cn ndsfhjefhehenejdnkskksl.

jens

Som en ekorre

Jag kan tänka mig att det blir som en ekorre, och det är helt okej.

Just själva samlandet, pysslandet – rota och minnas, låtsas att man glömt bort men ändå komma ihåg – jag tror att det kan funka en säsong till. Vi har gjort så i generationer och varför ändra på ett – kanske inte vinnande – men likväl ett koncept. Skönt sen när man tar paus, gungar i en gren, kanske till och med sol om man har tur, och man slumrar till och försvinner in i andra gömmen att försöka greppa. Håller konstruktionen? Att krampaktigt hålla fast i ett gömställe. Tvivlet skapar på något underligt vis mening och musklerna viskar på nytt efter näring, nötter, fett och minnet måste minnas, klorna måste klättra: nerför stammen, ut på isen, över torget, upp på refugen, in i bussen och solgasset – du minns – gör dig mjuk, men fortsätt för guds skull nu tvivla annars är du snart tillbaka i stillaståendet, det livsfarliga – döendet.

(Kriget på sidan 2 har ingenting med resten av innehållet att göra)

Vi tänker oss att du börjar i hallen

Vi tänker oss att du börjar i hallen. Och att du sedan går in. Rättar till frisyren med ögonen och kontrollerar luften på vägen in (tänk syrén, regntung majdag, ok unisexduschkräm, fuktiga jeans). Väl inne i klassrummet kan det var människor där som bryr sig. Formar sig som ett c runt dig några ögonblick, tittar uppåt eller neråt beroende på längd. Du känner dörrposten i din hand, hal av regn och svett. Någonting säger dig att de ler. Kavajen är stickad, maskinstickad, men det vet de inte om än. Svårt att se för allt vatten. 

Du har aldrig sagt att du älskar vissa av dem. I solen på asfalten i grushögarna efter vintern, den smutsgrå renrakade tennisbollen som ni snittade och gömde ett leksakskrig i – då älskar du dem. Du kunde vila din nacke som ingen annan.

Regnet slår mot rutorna (det visste du redan), tävlar mot musiken och bildar meningslös fond. Det är ingen chans att vända om nu – svängradien för stor. Vissa har vuxit, trots att det bara är några dagar sedan ni sågs.

 

Här har jag en papptallrik. Du ser att de fyller sina med chips.

Pecha Kucha

I förrgår höll jag en Pecha Kucha på Berns när Svensk Form hade stor baluns där. Det går till som så att en visar 20 bilder och pratar i 20 sekunder till varje bild. Egentligen var det på engelska, men det är ett så mesigt språk.

Bild

Jag heter David Wiberg och är verksam som illustratör, arkitekt, skådespelare, komiker, konstnär och författare. Ca en gång i veckan frågar jag mig själv vad jag håller på med. En gång kallade Christoffer Barnekow mig för något av en renässansmänniska och då skämdes jag och log.

Bild

Jag har skrivit två monologer i vilka jag gestaltar den sextonåriga Linnea. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer som hon är. Som sextonåring är det charmigt om ens osäkerhet lyser igenom lite grann, men som 40-åring är det patetiskt. Det är synd tycker jag.

Bild

Mitt examensarbete i arkitektur var en vandringsled i form av en skulptur och arkitekturpark runt min hemstad Lund. Ett slags Wanås förlagt i lågstatus miljö. Först efteråt insåg jag att det handlade om en poetisk och stillsam promenad bort från arkitekturen.

Bild

De senaste femton åren har jag levt en stor del av min vakna tid i Photoshop. Det har skapat en önskan om att uppehålla mig i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Fantasin är viktigare än verkligheten sa fotografen Christer Strömholm, men jag håller inte riktigt med.

Bild

Jag var bildmakare och manusförfattare på humorprogrammet Robins en säsong, vilket gjorde mig olycklig. En gång när jag sa att vi inte kunde skämta om att en tjej utsatts för att ha blivit smygfotograferad under kjolen, sa producenten att vi måste våga vara lite edgy, man får säga fitta i tv. Då slutade jag.

Bild

För några år sedan vägrade Vellinge kommun ta emot ensamkommande flyktingbarn. I samband med det gjorde jag en målning där jag utgick från en bild av den nybyggda entrén till Vellinge kommunhus. Målningen heter Välkomna.

Bild

Målningen till höger i den här diptyken heter Röv och är en minnesbild från mina tonårs moonande. När jag ställde ut i Pukeberg för ett par år sedan fick Röv en konstkritiker på Barometern att jämföra mig med den tidigare polischefen Göran Lindberg.

Bild

På inredningsutställningen Casa cor gjorde jag en vedbod för storstadsmänniskan som slits mellan drömmen om ett självförsörjande boende och kärleken till tekniska nymodigheter. Ett försök att gestalta den ångestskapande dubbelmoralen som vi sopar under Kasthallmattor och Josef Frank-fåtöljer.

Bild

Dries och Johannes heter två holländska konststudenter som jag och min kollega Anders Andersson gestaltat i tio år. Just nu jobbar vi med konst- och kortfilmsprojektet The art of struggling som går ut på att de ska knuffa en stor låda upp för en 30 meter hög brant. Helan och halvan möter Fitzcarraldo.

Bild

The martelli tapes är ett band vars namn syftar på den krullhårige pianisten Bruno Martelli från tv-programmet Fame och hans pompösa ballader. Låten Come home handlar, precis som The art of struggling, om att krampaktigt hålla tag i en relation.

Bild

De senaste sju åren har jag tecknat nobelpristagaren i litteratur i Sydsvenskan. Mo Yan betyder ”tala inte”.

Bild

När jag var liten var jag med i humorkollektivet Varanteatern. När vi gjorde tv parodierade vi Slas barnprogram. Förra året tecknade jag hans porträtt till utställningen Slas –jag minns dig nog på Kulturhuset i Stockholm. Barnprogramsparodierna ingick också i utställningen.

Bild

För några somrar sedan hade Sydsvenskan en artikelserie om Astrid Lindgrens olika karaktärer. Jag satt i en svettig lokal i Vasastan och mindes min skräck och fascination inför Karlsson på takets uppenbarelse.  Han är en märklig typ av låtsaskompis.

Bild

Norra Sorgenfri heter ett gammalt industriområde i östra Malmö, som håller på att omvandlas till en ny typ av stadsdel. Jag har gjort en serie visionsbilder av den tänkta miljön åt Malmö stad. Arkitekten Gunilla Kronvall, som utarbetat planen, har fått mig att se på stadsplanering på ett helt nytt sätt.

Bild

Visionsbilderna har varit mitt sätt att hitta tillbaka till arkitekturen. Min ambition är att skapa bilder där arkitekturen inte är i fokus, utan agerar fond i en miljö som snarare triggar vår fantasi än beskriver en faktisk plats. Gränslandet mellan fiktion och verklighet återigen.

Bild

Även om många av mina illustrationer går i varma toner har jag en viss förkärlek för melankoliska tongångar, vilket ibland skapat problem. En gång sa en beställare att den violetta himlen i en bild fick hen att associera till andra världskriget. Jag har svårt att förstå rädslan för mörker, men det är väl jag.

Bild

När svenska kocklandslaget deltog i VM i matlagning häromåret gjorde det fiktiva synthbandet Tyskarna från Lund en låt som heter Kniven, gaffeln, skeden, Schweden, Schweden, Schweden. Jag gjorde omslaget. Tyskarna från Lund är en avknoppning av Varanteatern.

 

Bild

Förra året dog min pappa av en hjärnblödning framkalllad av det blodförtunnande medlet Waran. En månad senare började jag repa föreställningen Lagom nära döden på Uppsala stadsteater. Två veckor innan premiär föll min lillebror sju meter genom ett tak men klarade sig med en krossad armbåge.

Bild

I föreställningen spelade jag en författare som aldrig blev klar med sin roman. Efter spelperioden började jag skriva en ungdomsroman baserad på mina monologer med Linnea. Den är nästan färdig och kom ut på Lilla piratförlaget i januari 2013.

Bild

I romanen ingår även serier som jag /Linnea har tecknat. Att ikläda sig rollen av någon annan och sedan sätta sig ner och skapa en fiktion i fiktionen kändes väldigt självklart. Det var första gången jag tecknade serier sen jag kalkerade katten Gustaf 1987.