Till minne av T

Ondskan börjar som en fars. Det kunde ha varit på en festival, men det var det inte.  Jag ryggade tillbaka för det var som om det kom fis mellan dina tänder. Du pratade aftonbladetsvenska och svängde med dina långa långa armar. En av dem hade klocka och du log rätt sött så jag ljög avvärjande och ganska underhållande om UFO:n i 20-30 minuter. Det stack i mina ben. Jag minns att det var barr på marken, men det var inte läge för den typen av ironier. Hur hittade du egentligen mig där?

Det var ingen effektsökande rivstart från din sida direkt, inga fanfarer eller blottade ansiktspartier, mera tufsigt pytsande under svart flor, hastiga inandningar, aslånga utandningar, sexigt blekbränd jeanslugg under skumma rödöppna ögon som egentligen för länge sen slutat söka efter andras vattniga ansiktsöppningar. Dumma klumpiga fingrar som osäkert formerar sig, gör sig till för varann, tar tag, fattar stycken av tyget, bältet, glasögon, så självklart banalt och plötsligt blir det häftigare och ryckande näsvingars töntighet avslöjas i den fetbleka sommarmorgonen. Jag vill/vill inte minnas en uttorkad skogssnigel strax intill din axel.

Det programenliga morgondiset som lättar, löses upp och avslöjar ännu mera kärlekstörstande hud och på marken dina pengar, mössa och mobil.  En kort tystnad innan resten av det där förvällda sällskapet 25-åringar ramlar ner för slänten och halvnakna ställer sig på den fåniga, lilla stranden och skriker Kent-låtar. Jag var 37.

Hej jag är seriemördare och cp. Om någon har någonting emot det är det lika bra att ni går på en gång. Jag har inte tänkt igenom det här speciellt noga, jag har faktiskt inte tänkt alls, mest känt. Jag har känt in mig själv, det är bra. Landat.

”Tjinixen” var det första jag hörde dig säga nykter vilket skedde när du kom till Anna och vi satt och absolut inte väntade på dig. Vi var några som hade träffats för att dricka vin och babbla and it was fucking October och snälla sluta och vissa fattade inte alls vad du gjorde där och log konstigt och såg ett kort tag liksom sjuka ut innan dom på ytan djupa och i själen grunda, som Hanna och Ida, skrattade – inte avgudande men – inbjudande.

Och så Anna. Anna, Anna Anna bjöd på kram och äckligt kluckande blöt kyss och jag tänkte att nu du T, nu ska du döden dö. Som den ironiske seriemördare du tror dig vara ska du seriedöden dö och min röst kröp helt planenligt längre och längre ner i svalget och sprickorna i ljudvågorna jag försökte utstöta genom naturgodiset blev allt djupare och bålen, självet all den samlade kraft som ska hänga ihop hängde allt annat än ihop och dinglade och strök längs väggarna i den luftiga vindsvåningen, numera känd som Annas och T:s satans jävla pisslägenhet.

Tänk så överraskad en seriemördare skulle bli om någon plötsligt skulle mörda honom. Han – givetvis – sitter och gottar sig i sin egen galenskap och planerar nästa sjuka mord när en helt vanlig typ hoppar fram som gubben i lådan och mördar honom på ett helt normalt sätt. Fast inte skulle lilla jag mörda? När jag spelar badminton är jag glad om jag bara får bollen över nätet.

Vi sågs en gång på Västermalmsgallerian. Du stod och kände på en frottéhandduk och jag skulle köpa hasch. Du följde med mig hem till slut och sen satt du där och sov med öppen mun. Jag hade kvar små flaggor sen Ninas födelsedag. Tandpetare i ena änden och flagga i andra. Jag stoppade in en sån i din mun, på tvären så att munnen liksom spändes ut. Det såg kul ut. Sen stoppade jag in en till, fast på höjden. Det blev som ett kors. Jag la in fler och fler –  Tyskland, Belgien, Italien, Sverige, Sverige, EU. Gjorde det mysigt för oss och tände på flaggorna och du vaknade och skrek och tuggade blod och spottade aska och kom inte och kräv att jag ska säga nåt om att du förstörde allt det fina eller jag som hade gjort det så mysigt som någon enfaldig psykopat för jag är ingen psykopat. Det skulle bara bli så med T.

Efteråt, när du låg ihopsjunken framför mig, hukade jag mig ner och viskade sjukdomar in i din röv.

Det gröna

 

Nu var det sent åttiotal och vi var femton. De nätta buskraderna hade förvandlats till smutsgröna förortsdjungler och skitiga, lövade grottor. Grillplatserna hade pissats ner, lekplatserna eldats upp och alldeles bredvid: de smetiga ointagliga åkrarna som trängdes med motorvägar, halvfärdiga prefabbyggen och nyutsprungna köpcentrum. Från toppen av S:t Hans backar – den gamla soptippen – såg man hela skiten: Barsebäck, Köpenhamn, sundet och där ska inte byggas nån jävla bro.

 

Och så efter rasten: klorhår och pannbiff, slöjdsalens lena spånskivor, de tafatta men omsorgsfullt målade penseldragen i teckningssalen, den sönderristade bänken, de frustrerade blyerststrecken, de tvångsmässiga könsorden innanför byxorna, de svettiga suddigummina, kajorna över fälten, hakkorset i ansiktet och den där äckliga madrassen i pingisrummet under 4B.

 

Vi grävde ner ciderflaskor i leråkern bredvid elverket och hällde i socker och jäst tills vi exploderade av styrka. Vi gled fram på de blanksvarta cykelvägarna, styrena bågnande av förväntan och allt runtomkring oss stank och ångade av tid. Bakåt, framåt. Den drypande lekplatsen som enligt fotoalbumen en gång varit soligt sextiotal berättade om ett slags regntungt bokslut som vi egentligen var för unga att kunna uppleva men som ändå lämnade oss med en känsla av nostalgi. Vi drog oss ut mot åkrarna, tjuvrökte, moonade åt landskapet, tablåerna. Väntade på rapsen, våren, det andra. Prata om studenten som hängde sig i en lian.

 

Mars kom och skateboardramperna ljusnade sakta när fukten steg ur de fuktskadade plywoodskivorna. Den gulbruna snön rasade från lekstugetaken: Du är så jävla död Micke P.

 

Så äntligen: det gröna. Först grågrönt sedan brungrönt. Därefter beigegrönt och plötsligt svartgrönt när maj blivit augusti och avlägsen åska brötade sig genom de metertjocka ligusterhäckarna. Det gröna som aldrig blev riktigt gröngrönt. Det gröna som stannade någonstans mellan skit och liv, någonstans mellan framtid och dåtid. Det gröna att ligga på, fuktig i kavajnacken. Det gröna att inte förstå men ändå känna att vi tar oss nog bort från den här geggan, vi tar oss till något annat, något större. Och i nästa ögonblick är saknaden total.

Jag är en blogg

Egentligen har jag för länge sedan träffat ett avtal med mig själv att aldrig någonsin blogga, men sen pappa dog känns allt som det kvittar/betyder jättemycket. Så jag gör det, mest för att alla är så trevliga på förlaget. Jag låtsas nämligen att det är de som, kanske inte kräver, men som tycker att det är ”en god idé” att jag börjar blogga i och med boksläppet. Har till och med funderat på att säga att de betalar en liten slant för det, men det är kanske onödigt.

Faktum är att jag bloggade ett tag för några år sedan. Kan vara värt ett besök:

http://murrigamedlemen.blogspot.se/

Det här med döden förresten, ett sånt jävla dumt påfund. För att inte tala om livet, även det en idiotisk konstruktion.

Häromkvällen lekte jag i vanlig ordning bebis med min treåriga dotter. Det går till som så att jag ligger utslagen på vardagsrumsgolvet efter en dags arbete, medan min dotter springer fram och tillbaka och lägger leksaker, mjukisdjur, dockskåpsmöbler och anna bråte på mig. Till slut blir det ett berg, och jag hör knappt bolibompaplinket genom kuddarna, filtarna, dockkläderna och jag tänker att möjligen – MÖJLIGEN – skulle detta vara ett sätt att dö. Under ett berg av mestadels mjuka leksaker, liggandes på en matta och till ljudet av små, små snabba fötter och entusiastiska andetag.

Läser igenom min text och tänker att det här känns verkligen som en blogg. Jag är en blogg.

Sluta helst nu.

Bild

Om mitt alter ego Linnea

Första gången jag kom i kontakt med Linnea var när jag fortfarande var verksam i det bitvis geniala, bitvis grabbflåsiga humorkollektivet Varanteatern. Vi skulle uppträda på Arvikafestivalen, och var alla överens om att det vore kul om vi hade en typisk arvikatjej som konferencier. Eftersom resten av gruppen var upptagna med olika bandimitationer, och de tighta klädbytena mellan dem, blev jag tjejen.

Till en början handlade det ganska mycket om att slå in öppna dörrar – Linnea var vegan, kunde inte använda svåra ord rätt och hade lila Buttericks-peruk. Tidigare hade jag inte brytt mig så mycket om mina karaktärer, de var roliga ”gubbar” som jag inte hade några känslomässiga band till, men med Linnea var det annorlunda. Jag var förbannad och frustrerad över att jag inte gjort henne rättvisa i Arvika.

Jag hade en stark känsla av att det fanns en människa av kött och blod därinne.

En tid därefter upplöstes Varanteatern och jag bestämde mig för att göra en monolog med Linnea. Den fick namnet ”Svart tulpan”. Jag gick in i processen gruvligt trött på alla platta män-gör-lustiga-kvinnor-som-talar-i-falsett-gestaltningar, som inte bara förekom i undermåliga humorprogram utan även på respekterade scener runt om i landet, och med ambitionen att denna gången närma mig Linnea med yttersta respekt. När jag började gräva djupare i Linnea överraskades jag över hur lätt hennes gestalt kom till mig. Jag fick snart höra, ofta på ett lite lagom insinuerande sätt, ”du måste ha närstuderat tonårstjejer”.

Det var som att Linneas kroppsspråk och mimik var självklara för mig, som om de redan fanns registrerade i mitt kroppsminne. Jag kunde härröra dem till min syster, men min upplevelse var inte att de var kopplade till kön. Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.

Ironiskt nog kände jag mig säker som den osäkra Linnea. Det var en befrielse att omvandla min egen svajiga självkänsla till Linneas spattiga rörelser och ryckiga tal. Jag fantiserade om att släppa fram hennes gestalt även privat, men slav under konventionerna vågade jag inte. En snart 40-årig medelklasspappa med lagom färgglada jympadojor och skäggväxt på de rätta ställena, flätar inte plötsligt ihop fingrarna och rycker med munnen när han tappar tråden på ett föräldramöte. Som sextonåring är det charmigt om ens osäkerhet lyser igenom lite grann, men som 40-åring – patetiskt.

Istället började jag skriva Linneas dagboksanteckningar. Från att ha varit en i raden av karaktärer i min repertoar, blev Linnea ett slags alter ego, ett kärleksfullt snidat träskrin att lägga alla mina tillkortakommanden och, enligt normen, patetiska funderingar i. Mina tankar blev Linneas tankar och vice versa. Detta mynnade så småningom ut i föreställningen ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”, vilket i sin tur ledde till att jag blev kontaktad av Lilla Piratförlaget.

Under arbetet med boken har jag burit med mig Linnea ständigt – på middagar och semestrar, förlagsmöten och dagishämtningar, fotbollsmatcher och vernissager – och låtit henne registrera, men inte genomskåda, det sociala och ofta könssegregerade spel som ständigt pågår runtomkring oss.

Varje gång min klump i magen har dykt upp, har jag skickat den vidare ner till Linnea och hennes källarhål. Varje gång min röst försvunnit ner i svalget, har jag tagit Linnea hårt i handen och låtit vår stumhet få liv i en serie. Varje gång den pinsamt starka lyckokänslan över en ensam regndroppe i pannan gjort sig påmind, har vi skrivit en dikt.

I slutet av föreställningen ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” träder jag ur rollen och låter Linneas dagboksanteckningar övergå i ett svart turnéminne från tiden med Varanteatern. För ett kort, kort ögonblick befinner jag mig mitt emellan mig själv och Linnea.

Jag önskar jag kunde stanna där.

God start

Långa, långa ärmar som sticks men ingen som kan knyta ihop. Svart slips till mig själv att limma fast på insidan av garderoben, fäster säkert inte på trä. Två andetag bort väntar duvorna, halvt ihjälfrusna, på de sista skälvande paketen: hudkräm, diktsamling, hudkräm, väska med flera fack. Tvinnar lampans sladd tills den kiknar av kvävt skratt. Trots att det är förbjudet. Trots att den förstår mina intentioner. Försöker att skratta bort, det är en glädjens dag. Man får bara stryka medhårs, aldrig mot och aldrig, aldrig ge mig något att kroka tag i. Parkera i hemmet, i värmen och gemenskapen. Håll ljusen brinnande, människor, och stanna i deras sken. Sparka av er morgontofflorna, kura ihop er och rör er försiktigt mot soffans mjukaste del. Förena armar och ben och stryk försiktigt med ovansidorna av era händer. Först kittlar det till och ni ryser motvilligt av vällust, men sedan förnimmer ni den: fukten. Genom de generösa kuddarna tränger sakta salt vatten från en annan kontinent. Översvämningar tusentals mil bort väller upp genom välfärden, den stickande lukten av döda råttor och brustna kloaksystem blandas upp med nejlika och maskinstickade budskap om kärlek och försoning.

Jag sitter dubbelvikt, biter mig i knäna. Små, små hårstrån som ingen vill ha, inte ens jag.